Att ledsamt åka hemifrån och vara rädd för vad jag någon timme senare skulle få upptäcka gjorde mig rädd. jag blev rädd av att inse att jag var väldigt långt ifrån hemma och inte känna igen någonting utanför fönstret. Jag var rädd.
Att komma och få ett bemötande som att man är speciell, och känner sig speciell, att komma och sätta mig i ett klassrum där samtliga var helt okända för mig, som tog hand om mig så bra och gjorde ett så bra välkomnade, att det i början var lite stelt och att sedan morgonen Efter bete sig som om att vi känt varandra hur länge som helst. Och att för varje ny Människa jag såg få ett handtag och ett välkomnade, det värmer så enormt mycket. Timmarna som flöt på av skratt, historier, kunskap samt vänskap gjorde mig så glad. Och jag kände mig så himla hemma då alla är så himla trevliga så det är obeskrivligt. Ingenting jämnfört med hemma i staden, absolut inte. Jag längtar hem efter en sak, det gör jag av hela mitt hjärta. Men det kändes bara så fel att stå där på perrongen och vänta på att tåget skulle komma och hämta upp mig från de jag vill umgås varje dag med, kändes även som de var mitt hem och inte bara deras. Men efter många kramar av mina fina kamrater så tog tåget upp mig och nu längtar jag verkligen hem för att kunna utveckla mig ännu mer Inom mina studier så ska jag om åtta månader också bo där. ❤️