Jag vet inte hur jag mår. Allt är så himla till och från. Gjort bland det tyngsta jag gjort i veckan, samtidigt som en massa tårar föll ner, jag fattar inte hur idiotisk jag kunde vara. Det ondaste av allt var att se min förebild, han jag älskar mest av allt att bli så ledsen, kändes som om jag hade tagit hans hjärta och bara slitit det itu, vilken jävla hemsk familjemedlem jag kan vara, aldrig riktigt tänkt på det. Samtidigt måste Jag ta vara på den sista tiden jag har med min storebror som ska vara sex timmar ifrån mig, jag brukar bara kunna vända huvudet och se han ligga i sin säng vareviga natt. Att aldrig behöva känna mig ensam för att han är där, att alltid veta att han är där, och nu är det borta i fem år. På fem år, då är jag tjugo år, då kanske jag har familj och allt sånt. Då har ju halva mitt liv gått känns det Som. Och jag kommer sakna honom så oerhört mycket, för jag älskar honom.

Jag mår helt okej för stunden, träffade en kille som fått mig tänka efter så himla mycket för att få mig må bra på alla sätt och vis. Han är så bra!